Hjälp, vad hände?

Detta är tänkt att vara som en dagbok för mig, eller ett bollplank, eller varför inte som hjälp för nån annan i liknande situation. Här kommer jag bara att skriva rakt upp o ner vad som händer, hur jag uppfattat saker o ting o bara om jag är arg eller glad over nåt i denna situation.

tisdag 19 mars 2013

Ny dator..

..har jag och är väl inte riktigt du och jag med den än. Den verkar skriva på engelska ibland även om min en-hands-pekfingervals går på knagglig svenska.
Ber er hoppa over stavfel och litterära grodor som jag vet att förekommer I texten. Tycker inte att det är viktigaste I denna blogg.

-Jojo-

Onsdagen den 6e mars och lite till..

Trots att jag varit till läkaren dagen innan hade han ju glömt att ge mig sjukintyg.. Det fick jag ringa o be om i efterskott samt ha min kära mor att hämta det åt mig. Hela två dagar sjukledigt fick jag. Vilken tur ändå.

Humöret under onsdagen var under all kritik. Läkaren från dagen innan hade skrivit ut muskelavslappnande medicin, ifall allt detta kunde orsakas av att nån nerv eller nåt var ikläm. Så utöver "lamheten" blev jag ännu sladdrigare av medicinen..

På fredagen var det tänkt att vi från jobbet skulle åka på en sedan länge planerad weekendresa,som jag sett fram emot i några månader redan. Men jag märkte ju att det höll på att torka in för min del. Kul.
Paniken och hjälplösheten kom krypande pga "förlamningen"och jag visste att börjar jag gråta så finns det ingen chans att jag skulle sluta heller.
Bara för att jag hade fått en remiss till neurologen betydde det ju inte att jag hade fått en tid ännu, så jag ringde till polikliniken för att kolla att remissen ens hade kommit in.
Det hade den och den ängel som svarade i telefonen hörde säkert hur desperat jag var, för hon svarade att hon genast skulle printa ut mina papper och lägga dem överst på läkarens skrivbord. Tack för det och tack till dig för att du tog dig tid till detta! Vem vet hur länge jag fått vänta annars?
Hade inte hjärta att be barnen koka mat igen för tredje dagen i rad, så denna kväll tågade de ner till pizzerian med mitt bankkort I högsta hugg och, kan jag föreställa mig, högtidligt mumlande på min kod :)

Ännu en kväll med nattning via sms.. Att sedan själv ta sig 17 trappsteg upp i det här skedet verkar fullständigt omöjligt, även I efterskott. För att göra saken ännu knepigare måste jag bära upp en flaska saft, mina mediciner, min bok och min telefon, utan fickor.. Fick packa allt i en plastpåse som jag knöt runt ena handen innan jag tog mig upp för natten.

Torsdag då..
Inte mycket trevligare. Blev inte direkt sämre så där påtagligt men i något skede så försämrades balansen så att ta sig fram blev en ren plåga. När man dessutom är ensam hemma och står svajandes utan nån hjälp i sikte kan jag lova att även den tuffaste blir less.
Men min ängel från neurologen ringde, överläkaren hade läst mina papper och ville träffa mig redan nästa dag 0745, kunde det månne passa? Så utomordentligt gärna. Resan min var redan intorkad och allt hopp borta kändes det som, så även om han bett mig träffa honom i kina hade jag farit.
Kvällen kom och likaså gubben. Skönt att få somna på soffan o veta att man inte ensam behövde ta hand om allt. Mat träningar, tröstningar mm fxade han.
Bara att veta att nån verklig människa sager godnatt I trappan åt barnen och inte man själv som smsar från soffan gjorde ganska mycket.
Sen blev det genast mycket lättare att ta sig upp på vinden till natten med hjälp av stor, stark karl, lite smidigare än då man ålar sig upp själv.

måndag 18 mars 2013

Tisdagen den 5.3

 På måndagen den 4e fick jag tid till hälsocentralen på eftermiddagen. Satt hemma med ledig dag och tyckte att känslan i benet var obehaglig. Några timmar senare spred det sig och jag fick ringa mamma min som kom och körde mig till akuten. På vägen till akuten blev jag via telefonen interjuvad av läkare om mina symptom. När vi kom fram blev jag genast inföst till läkaren. Prover, tester, frågor osv senare fick jag ändå åka hem.
Men...
Blev tillsagd att nästa dag ta mera blodprover och gå via personalhälsovårdsläkaren och be om remiss till neurologen.
Så jag for hem och satt o väntade. Och tappade mer o mer känsel.. Barnen fick koka mat, jag nattade dem via textmeddelanden upp på vinden.
Nästa dag då jag ringde o skulle be om läkartid  fick jag höra att det kan jag söka i den kommun var jag betalar kommunalskatt, inte där jag jobbar.. Tjohej och tack för det.
Via hvc mer blodprover, jag så gott som kröp uppför trapan till andra våningen och bad om läkartid. Visste inte hur jag ens skulle hålla mig stående på ett ben. Vi har en lucka den 26 eller 27 april. Vilken skulle passa bättre frågade de?!? Då satte jag mig ner o lipade som en idiot. Men fick jag en tid senare samma dag ändå.. Säkert tack vare mina hulkningar från golvnivå.
Hem igen och tillbaka senare igen. Skämdes som en hund innan jag kravlat mig upp för trappan igen och slapp in till läkaren. Märkte att folk stirrade, de trodde säkert att jag var drogpåverkad och berusad då jag just och just hölls stående.
Läkaren som jag äntligen slap till var bade noggrann och trevlig och till slut fick jag min remiss till neurologen!!!
Barnen mina var lika duktiga den kvällen, kokade mat, rastade hunden och hjälpte mig. <3 mina gullungar
 

 

Lite snabb bakgrunds historia

Måndagen den 4 mars vaknade jag med känslan av att vänstra benet var bortdomnat. Som när man sovit i en dålig ställning.
Några timmar senare kröp känslan upp i armen och halsen, sen även ansiktet.
Nu, två veckor senare kör jag rullstol och befinner mig på rehab.
Så sakta mak kommer jag att fylla i hålen mellan måndagen den 4:e och idag.