Hjälp, vad hände?

Detta är tänkt att vara som en dagbok för mig, eller ett bollplank, eller varför inte som hjälp för nån annan i liknande situation. Här kommer jag bara att skriva rakt upp o ner vad som händer, hur jag uppfattat saker o ting o bara om jag är arg eller glad over nåt i denna situation.

tisdag 19 mars 2013

Onsdagen den 6e mars och lite till..

Trots att jag varit till läkaren dagen innan hade han ju glömt att ge mig sjukintyg.. Det fick jag ringa o be om i efterskott samt ha min kära mor att hämta det åt mig. Hela två dagar sjukledigt fick jag. Vilken tur ändå.

Humöret under onsdagen var under all kritik. Läkaren från dagen innan hade skrivit ut muskelavslappnande medicin, ifall allt detta kunde orsakas av att nån nerv eller nåt var ikläm. Så utöver "lamheten" blev jag ännu sladdrigare av medicinen..

På fredagen var det tänkt att vi från jobbet skulle åka på en sedan länge planerad weekendresa,som jag sett fram emot i några månader redan. Men jag märkte ju att det höll på att torka in för min del. Kul.
Paniken och hjälplösheten kom krypande pga "förlamningen"och jag visste att börjar jag gråta så finns det ingen chans att jag skulle sluta heller.
Bara för att jag hade fått en remiss till neurologen betydde det ju inte att jag hade fått en tid ännu, så jag ringde till polikliniken för att kolla att remissen ens hade kommit in.
Det hade den och den ängel som svarade i telefonen hörde säkert hur desperat jag var, för hon svarade att hon genast skulle printa ut mina papper och lägga dem överst på läkarens skrivbord. Tack för det och tack till dig för att du tog dig tid till detta! Vem vet hur länge jag fått vänta annars?
Hade inte hjärta att be barnen koka mat igen för tredje dagen i rad, så denna kväll tågade de ner till pizzerian med mitt bankkort I högsta hugg och, kan jag föreställa mig, högtidligt mumlande på min kod :)

Ännu en kväll med nattning via sms.. Att sedan själv ta sig 17 trappsteg upp i det här skedet verkar fullständigt omöjligt, även I efterskott. För att göra saken ännu knepigare måste jag bära upp en flaska saft, mina mediciner, min bok och min telefon, utan fickor.. Fick packa allt i en plastpåse som jag knöt runt ena handen innan jag tog mig upp för natten.

Torsdag då..
Inte mycket trevligare. Blev inte direkt sämre så där påtagligt men i något skede så försämrades balansen så att ta sig fram blev en ren plåga. När man dessutom är ensam hemma och står svajandes utan nån hjälp i sikte kan jag lova att även den tuffaste blir less.
Men min ängel från neurologen ringde, överläkaren hade läst mina papper och ville träffa mig redan nästa dag 0745, kunde det månne passa? Så utomordentligt gärna. Resan min var redan intorkad och allt hopp borta kändes det som, så även om han bett mig träffa honom i kina hade jag farit.
Kvällen kom och likaså gubben. Skönt att få somna på soffan o veta att man inte ensam behövde ta hand om allt. Mat träningar, tröstningar mm fxade han.
Bara att veta att nån verklig människa sager godnatt I trappan åt barnen och inte man själv som smsar från soffan gjorde ganska mycket.
Sen blev det genast mycket lättare att ta sig upp på vinden till natten med hjälp av stor, stark karl, lite smidigare än då man ålar sig upp själv.

Inga kommentarer: